En nyvaken medvetenhet om bilders och symbolers kraft, och vikten av att försöka analysera vad de betyder och för vem, har präglat den offentliga diskussionen det senaste året (Makode Lindes tårtperformance på Moderna muséet, Stina Wirséns Lilla hjärtat-film, Tintinböckernas vara eller inte vara på Tiotrettonbiblioteket på Kulturhuset i Stockholm). Den senaste veckan har det handlat om kvinnohat och sexism.
Det är därför lätt att tänka på den bortförklarade (och sedan borttagna) väggmålningen på Tunaskolan eller på det nyligen uppmärksammade Instagramkontot Kvinnohat – som vill göra oss uppmärksamma på bilder där sexism smygs fram under humorflagg – när andra akten i Farliga förbindelser på Dramaten börjar.
Då har nämligen regissören Stefan Larsson, före paus, byggt upp en tydlig bild av hur defloreringen av den unga Cécile de Volanges (Josephine Alhanko) snarare är en våldtäkt (tydligare i alla fall än vad jag minns från Farligt begär, den i Sverige kanske kändaste av alla tiotalet filmatiseringar av Choderlos de Laclos brevroman från 1782). Bara för att punktera allvaret med en ironisk farsig ton när Cécile efteråt berättar om händelsen. Publiken skrattar åt hennes försök att värja sig mot Jonas Malmsjös demoniska donjuan, vicomte de Valmonte. Det skulle kunna vara en illustration av en av berättelserna i #Prataomdet, projektet om negativa sexuella upplevelser i gråzonen.
Att detta får så stor plats i min recension är inte bara för jag inte kan skaka av mig de där obehagliga skratten i salongen. Det är också för att det är ett exempel på en ojämnhet i uppsättningen även på andra plan. Vi förstår att Larsson vill bända upp texten med metahyss, buskisinslag och musikskämt (levererade av Bebe Risenfors jovialiska livetrio) för att låta 1700-talsmaktens perversioner skrattspegla dagens samhälle. Det har vi förstått redan innan vi ser en pastellig basketsko under en rokokokjol blinka till Sophia Coppolas film Marie Antoinette (kostymören Nina Sandström har frossat i vackra färger och material), eller när Alexandra Rapaports madame de Volanges ropar ”Hej lilla folket!” och kastar ut kakor i salongen.
Men Larsson bråkar så mycket med pjäsen att uppsättningen (som dessutom är för lång) flera gånger dekonstruerar bort sig själv. En air av depression – i stället för revolution – lägger sig över scenen.
Behållningen är Livia Millhagen som ger sin mörkaste, tröttaste röst åt marquise de Merteuil, klädd i torr sorg och frasande siden, en kallare och mer mordisk syster till Lena Endres Léa i Chéri (läs Nummers recension) på samma scen. I några scener mot Jonas Malmsjö, som frossar i en fåfäng och unket bedagad version av Valmonte, blir leken på allvar.
Loading ...
